Jag tänkte vara lite djup och filosofisk här. Men naturligtvis har jag sedan jag tog de här bilderna i går hunnit glömma vad jag egentligen ville ha sagt.

Kanske tänkte jag bara prata lite om det fenomen vi kallar tiden. En gång läste jag en bok, vars namn jag inte kommer ihåg nu, men i alla fall; denna författare beskrev tiden på jorden som något nyckfullt som rann i väg, något som bara tycktes finnas för att vi skulle göra försök efter försök till att uttnyttja den. Och aldrig hann vi med det vi ville, heller. I himlen, däremot (det var en bok om en död flicka, mycket intressant), skulle man enligt författarens tankar kunna vända och vrida lite som man ville på sekunder och timmar. Tiden skulle där finnas enbart för att "hjälpa" oss, eller något ditåt.
Jag brukar leka med tankar om tid i bland. Då tänker jag att varje människa har sin egen tid att leva i. Och ju mer en människa tänker på tiden - desto långsammare går den. Om man däremot fördjupar sig helt i det man gör eller ser, försvinner tiden väldigt fort i väg. Och alla lever i sin egen tid, helt oberoende av andra människors tid. Omgivningen tycks anpassa sig helt efter den "sfär" man själv befinner sig i.
Det var väl inget nytt, precis. Bara lite meningslöst tänkande.